Lars Ohly, på Vänsterns partikongress, kritiserade borgerligheten för att vara för dogmatisk och se sänkning av skatten som lösningen på alla problem. Kan kanske vara att man drar lite för höga växlar på det ibland (även om det för det mesta finns ganska mycket litteratur som stödjer alliansens skattesänkningar), men Ohly borde inte slå sig för bröstet för det. Vänstern är minst lika dogmatisk när den ser höjning av skatten som lösningen på alla problem.
I många fall finns det inget direkt samband mellan ökade anslag och kvalitet, då måste lösningen till problemen finnas på annat håll. För övrigt så är det bra att komma ihåg att ökade anslag tar bort incitamenten för viktiga effektiviseringsåtgärder. Det statliga blir ett svart hål som gapar efter pengar och ständigt vill ha mer. Jag skrev ett inlägg om idén att svälta monstret, det vill säga, minska anslagen genom skattesänkningar för att tvinga fram effektivisering och utgiftsminskning. I praktiken har den taktiken fungerat ganska dåligt, som framgår av inlägget. Så lösningen ligger alltså inte varken i skattehöjningar eller i skattesänkningar – i alla fall inte enkom. Istället behövs finansiering tillsammans med incitament för effektivisering. Genom offentliga-privata samarbeten kan man få detta (det som på engelska kallas public-private partnership). Staten sätter standarden och privata aktörer levererar välfärdstjänsten. På så sätt har man fått incitament för effektivisering och finansiering (och effektivare välfärd skulle ju så klart ge utrymme för skattesänkningar då högre kvalitet kan erbjudas till lägre pris). Så istället för att Ohly ska kritisera att dagisverksamheter sålts ut till underpris borde han fråga sig hur det kan vara så att privata aktörer kan driva verksamheten så mycket effektivare än staten.
Skattesatsen bör inte ses som något statiskt fenomen. Den går att både höja och sänka beroende på vilken ekonomisk politik man vill föra.
Självklart ter det sig då ganska enfaldigt att ständigt propagera för dess sänkning, eller höjning.
En annan klassisk myt är att statligt ägda bolag alltid är sämre än privata, här finns det mycket litteratur som pekar på motsatsen. Sen kan det naturligtvis finnas mellanting där ett företag är privatiserat i den meningen att det finns noterat på börsen, men att staten äger majoriteten av aktierna. Det är en ägadeform som är en bra kompromiss. Självklart skall det finnas helt privatägda företag och en viss marknadsekonomi också, men privata företag gör inte alltid jobbet bättre. Vissa företag, speciellt inom infrastruktur och basala samhällsfunktioner bör vara helt statligt ägda. Telia och posten är två bra exempel, där det har visat sig att privata alternativ inte har byggt ut telefon- och postnäten i glesbyggden, då detta genererar dåligt med vinst. Ska dessa människor då vara utan grundläggande samhällsfunktioner bara därför att de valt att bosätta sig långt från storstäderna?
Vissa av våra naturresurser, och vinsterna från dessa, bör också tillhöra oss alla, inte enskilda kapitalister. Därför är frågan idag snarare hur man får demokrati och en jämställd fördelning av företagens vinster, inte om privatiseringar ökar effektiviteten, det gör den ibland, men lika ofta sker försummelse och vanvård på konsumentens bekostnad.
/Magnus
Nja, jag vet inte om exemplen på hur staten är en lysande entreprenör är särskilt många. Den stora skillnaden mellan Telia och gamla Televerket är antagligen att med Telia så är det iaf någon som får tillgång till infrastruktur. Undersök väntetider för att få låna [!] en telefon från Televerket till exempel. I övrigt så kan man inte som landsortsbo förvänta sig att ha samma tillgång till infrastruktur som i storstaden det vore helt ohållbart (vilket vänsterns krav nästan alltid är…). Däremot så finns det problem på landsbygd som inte finns i storstad och vice-versa som måste adresseras. Till exempel behöver en storstad en tunnelbana kanske medan en norrländsk by behöver skolor som kan ta få elever; en storstad har trafik eller kriminalitet som problem, en landsort har långa distanser och få skaleffekter. Självfallet så måste staten gå in och fylla igen luckor där detta sker eftersom staten sätter garantier för vad som ska levereras. Dessutom kan staten som uppköpare ställa krav och sätta standard – det är stor skillnad på total privatisering och public-private partnership.
Det verkar helt taget ur luften att det “lika ofta sker försummelse och vanvård på konsumentens bekostnad” i privat regi. Ett privat företag som försummar och vanvårdar sina konsumenter blir inte långlivat. Det är en totalt misslyckad och felriktad analys och slutsats när man tror att ett företag kan leverera en dålig produkt och ändå “tvinga” till sig konsumenter. Det är snarare tvärtom, en statligt driven verksamhet har ju inga kunder bara massa människor som kräver saker så de behöver inte vårda sitt klientel. Detta är förödande även för arbetarna. Det är till exempel svårt att få ut något med att gå ut i strejk mot staten eftersom arbetsgivaren i det fallet bara tjänar pengar för varje dag strejken pågår. Kunderna har ju ändå ingen annanstans att gå sen så man riskerar inte att förlora marknadsandelar.
Dessutom måste frågan garanterat handla om effektivitet. Om man på 1700-talet sagt samma sak: att det viktiga är inte att vi blir effektivare och skapar mer välstånd utan att vi fördelar det vi redan har, så hade vi alla haft en levnadsstandard jämförbar med Bangladeshs nu.